Skalpjägaren ett fenomen genom tiden, en historisk tillbakablick.

Om inte skalpjägaren funnits skulle mänskligheten fortfarande ha samlat nötter på de afrikanska savannerna. Någon nämnvärd civilisation skulle aldrig ha uppstått och människosläktet skulle aldrig ätit escargot med bestick. Men någon gång under människans förhistoria uppstod ett begär efter att se nya vyer. Vad som förlöste, och senare förädlade, denna skalpådra går bara att spekulera i. Kanske blev intellektet en börda för de mer framstående individerna i flocken. Kanske behövdes yttre stimuli för att tillfredställa den växande hjärnkapaciteten.

Någon gång fick dessa skalpjägarembryon till individer nog, packade ihop sina nötter och gav sig iväg. Utan mål drevs de ut på okänd terräng. Vad som genomfors dessa individers hjärnor vet naturligtvis ingen. Men en sak kan man med säkerhet säga, drivkraften hos dessa förhistoriska skalpjägare är densamma som hos nutida skalpjägare. Det krävdes inte många årtusenden innan världen växte och klotet befolkades av människan. Naturligtvis var det skalpjägarna som banade väg. Efter kom pöbeln masande på väl upptrampade stigar.

När så jorden var befolkat och inga nya stigar var möjliga att trampa upp uppstod ett vakuum. Skalpjägararnas oroliga själar fick inte längre ro. Många slog sig ned på platser runt om i världen och försökte på annat sätt ge sitt intellekt utmaning. Resultatet av denna jakt på mening blev jordbruket.

Men skalpjägarna upptäckte snart att den ivriga pöbeln tog efter. Jordbruket spred sig som en löpeld och förpassade skalpjägaren till en i mängden. Återigen växte oron i skalpsjälen hos det intellektuella toppskiktet i stammarna.

Skalpjägarna gick samman och bildade egna stammar som sedermera kom att bli stater. Naturligtvis tog, som alltid, den okunniga massan efter och inordnade sig i skalpjägarnas stater. Det är nu som den moderna skalpjägaren föds. För i samma ögonblick som staterna instiftades öppnades nya möjligheter för skalpjägarna. Deras egna stater tråkade ut dem i samma ögonblick som de blev till, däremot fanns nu mängder med nybildade stater att besöka. Nu fanns det helt plötsligt tydligt avgränsade områden att erövra. Till en början var skalpjägaren tvungen att inta hela staten för att kunna tillgodoräkna den som en skalp. Men detta visade sig efter några århundraden vara ohållbart. För det första decimerades antalet stater eftersom de så ofta måste intas och oftast skövlas, för det andra var skalpjägaren nödgad till att använda sig av pöbeln för en skalptagning. En stat är inget man intar ensam.

Regler och lagar började växa fram bland skalpjägarna om hur en skalptagning skulle gå till. Dock fanns det många olika regelverk och en skalptagning kunde te sig mycket olika beroende varifrån man kom. Kaos och näst intill anarki låg som en mörk skugga över skalptagningen i några århundraden innan staterna enades i en skalpunion. Ett gemensamt skalptagningsreglemente arbetades fram. Det var ett mycket primitivt regelverk men det fungerade och gav skalpjägarna en norm att gå efter. Skalpunionen växte och kom att omfattat nästan samtliga världens stater. Senare kom unionen att handha frågor av mer världslig karaktär och sedermera fick skalpunionen namnet FN.

I takt med att lagar och förordningar moderniserades intensifierades skalpresorna. Skalpjägarna tampades dock fortfarande med ett stort problem. Resorna tog ofta lång tid och inte sällan var skalpjägarna tvungna att ta skalper till fots. Även om både båt och häst användes kunde en skalpresa ta flera månader och då kanske endast med ett par nya skalper i bältet som resultat. Ett annat problem var de stora landarealer som ännu inte ingick i några stater. Stora landområden som skalpjägaren oftast var tvungen att passeras utan att kunna tillräkna sig någon skalp. Dessutom ansågs de stora landmassorna som ett resursslöseri helt enkelt föra att der inte fanns några skalper.

Frustrationen och irritationen växte bland skalpjägarna. Många gav upp och slutade med sina skalpresor. Men de slutade inte att drömma om nya skalper. Med sina skarpa sinnen började enastående planer växa fram i skalpjägarnas huvuden. Planer och idéer som skulle underlätta skalptagning diskuterades flitigt bland skalpjägarna. Eftersom en skalpjägare inte är en slö och overksam karl omsattes många idéer till verklighet. Industriella revolutionen var ett faktum.

Genialisk ingengörskonst blandad med skalpdrömmar drev på en teknisk utveckling som saknade motstycke i världshistorien. På några årtionden gjordes enorma tekniska landvinningar som gav skalpjägarna vind i seglen. Med ånglok och flygplan kunde en och samma skalpresa inbringa ett tiotal skalper och det under några få månader.

Nya uppfinningar inom militärindustrin blev en garanti för att nya stater kunde uppstå och gamla att bibehålla sin suveränitet. Skalpjägarna upplevde en glansperiod av sällan skådat slag. En era som kom att kallas för skalprenässansen.

Men depression och världskrig drabbade världen, så även skalpjägarna. Pengabrist och stängda gränser och utradering av stater försämrade villkoren drastiskt för skalpjägarna. Till följd av detta började ett utbrett fuskande att sprida sig. Oftast var det lågadeln som försökte sig på att ta skalper på tvivelaktiga sätt. Förvirring och osämja rådde bland skalpjägare och en inflation i skalper tog sin början. Skalper som förr ingav respekt och status blev nu näst intill värdelösa. Ingen visste ju om skalpen var äkta eller ej. När så även pöbeln började med skalptagning var läget kritiskt och skalpjägarnas framtid och existens stod på spel. Men åter igen visade skalpjägarna prov på ledarskap och intellektuell skärpa. Den gamla stammen skalpjägaren började förena sig i mindre grupper i syfte att stärka skalptagningens ursprungliga form. Föreningslivets och folkrörelsens tid hade börjat.

I norden och särskilt i Sverige bildades starka skalpjägarföreningar. Föreningarna utestängde kategoriskt lågadel, pöbel och riff raff. Långsamt började skalptagning att åter bli en statushöjande handling. I mitten på 1900-talet gick föreningarna samman och bildade en landsomfattande organsation. En organisation som kom att spela en viktigt roll i både svenskt näringsliv och svensk politik.

Skalpjägarnas starka positioner i Norden är mycket den gamle sjöbusen Henning Flanells förtjänst. Henning gav sig i tidig ålder ut på de sju haven. I nära ett halvt sekel såg han världen genom fönstret i sin kajuta. När han vid 59 års ålder klev iland för gott dinglade inte mindre än 63 skalper i hans bälte. Bland skalpjägare kom Henning att bli en legend. Hans ärrade ansikte och härjade torso ingav respekt och vittnade om ett hårt skalptagarliv. Han popularitet var omättlig och verkade sakna all sans. Ett exempel på detta är bagaren Hellsing som döpte sin godaste limpa efter Henning. Än idag är det många som avnjuter några skivor av en Henninglimpa till frukost.

Henning var i många år en drivande och enande kraft bland skalpjägarföreningarna. Han var initiativtagare till Skalpjägarnas riksförbund och under många år bedrev han kraftfull lobbying på hög politisk nivå för skalpjägarnas intressen. Vid den anmärkningsvärda åldern av 79 fick han tillslut uppleva alla skalpjägares våta dröm, han tillrädde posten som generaldirektör vid skalpmyndigheten. Det är också då som en av de största skandalerna i Sverige någonsin skakar om skalptagningen i dess grundvalar. Samma år som Henning tillträdde posten som generaldirektör för skaptagningsmyndigheten uppdagades det att hans skalpbälte var lika trovärdig som en bankdirektörs inkomstdeklaration. Allt på grund av en lagändring i skalptagningsreglementet några år tidigare.

Den nya lagen innebar att hamnområden måste lämnas för att en skalp ska kunna tillgodoräknas. En lag som blev förödanden för Henning. För under Hennings 45 år på havet hade han aldrig klivit iland. Han hade sett alla sina skalper från kajutafönstret men aldrig utfört en skalptagning enligt den nya lagen.

I ett slag decimerades Hennings skalper till tre, ett hårt slag för en ansedd skalpjägare. Han fick sparken från skalpmyndigheten och drog sig förkrossad tillbaka. Två år senare blev han även av med sin tredje skalp när det upptäcktes att den skalpen var Gotland. Gotland som då erkändes av de flesta skalpjägare men inte av skalptagningsmyndigheten. Bara några månader innan hans död försvann även hans andra skalp, Norge, eftersom han besökt denna stat två dagar innan unionsupplösningen.

Henning dog skalplös och fattig, men inte utan vänner. För han hade haft ett stort inflytande över skalpjägarna i årtionden och betraktades fortfarande av många som en aktningsvärd skalpjägare. Efter hans död kremerades han. Askan fördelades i 62 olika urnor som sändes världen över till alla Hennings forna skalper. Åter var han en skalpjägare av dignitet. Men lyckan var kortvarig. Två veckor senare kom ytterligare lagförändringar som ånyo gjorde Henning skalplös. Lagen om att skalpjägaren måste vara en levande person röstades fram av en enig skalpmyndighet.

Trots Hennings tragiska öde levde han kvar i många skalpjägares minne. Än idag är föreningslivet starkt, mycket tack vare Henning Flanell. Skalpjägarlivet har varit tufft genom tiderna och är fortfarande en livsstil som ärrar torson. Historiskt har skalpjägaren varit en överlevare som aldrig låtit sig nedslås. Vad framtiden har i sitt sköte är det ingen som vet. Men en sak är säkert, skalpjägaren kommer att möta sin framtid med rak rygg och packat artilleriskåp.

START